Karlstad, april 1998. Kön till kiosken var längre än ståplatssektionen, och ingen i den hade något snällt att säga om domaren. Förlängningen hade precis börjat när hela sektionen reste sig med armarna redan i vädret, som om pucken var på väg in innan den ens rullat över mittlinjen. Färjestad slog Djurgården med 3-2 i matcher den finalen, och den femte och avgörande gjordes upp med 2-1 efter sudden death. Ingen i hallen mindes exakt vem som gjorde det avgörande målet tio minuter senare. Alla mindes känslan i magen precis innan det small.
Det är därför sudden death vinner varje jämförelse med straffar. Det ena är hockey utdraget till sin renaste form: tre mot tre, öppna ytor, laget som vågar mest belönas oftast. Det andra är tre spelare som en och en får chansen att göra något ingen av dem tränat lika mycket på som allt annat under matchen.
Man kan förstås invända att en sudden death också är ett lotteri, bara utdraget några minuter till. Skillnaden är att de minuterna kräver spel: uppspel, press, ett backpar som inte tappar bort sin femte man i öppen yta. Ett enda skott i en tom bur räknas aldrig här, hur mycket tur som än ligger bakom det.
Sudden death belönar den som vågar
Dagens förlängning i grundserien spelas tre mot tre i högst fem minuter. Ytorna öppnas upp, laget som håller tillbaka hamnar i underläge, och ett lag byggt för att spela försiktigt straffas nästan direkt. Det är fortfarande hockey. Det är bara hockey utan säkerhetsnät. Ett lag som väljer att spela avvaktande straffar sig själv nästan omedelbart, eftersom den öppna ytan gör varje halvhjärtat försök till en bortvänd rygg och ett friläge åt andra hållet.
Det är också ärligt på ett sätt själva grundmatchen sällan är. Sextio minuter kan avgöras av ett studsande skott i första perioden eller en utvisning ingen höll med om. Sudden death kräver att man håller i sig ända in i slutet, och belönar laget som fortfarande orkar skapa något när benen är tunga.
Straffar är ett annat spel än matchen som föregick dem
Straffläggning kom in i grundseriematcher säsongen 1999/2000, när förlängningen slutade mållös. Tre skyttar per lag, sedan en och en tills det är avgjort. Det är underhållning, ingen tvekan om det, men det är inte samma sport som de sextio minuterna som spelats innan. En duell mellan en spelare och en målvakt mäter något helt annat än fem mot fem över en hel match.
Ett lag kan dominera sextio minuter, missa en stolpe i var och varannan period, och ändå förlora allt på en enskild duell ingen tränat extra på. Det är svårt att kalla det rättvist, hur underhållande det än är att titta på.
Straffar avgör vem som är bäst just den kvällen på exakt den övningen. Det säger nästan ingenting om vilket lag som spelade bäst hockey. IIHF verkar hålla med: sedan VM 2019 spelas finalen 20 minuter utan straffar alls, för att undvika att ett mästerskap avgörs på det sättet. Skulle straffar duga för finaler hade ingen ändrat på det.
NHL kom fram till samma sak, bara senare
NHL bytte till tre mot tre i hela förlängningen inför säsongen 2015/16, efter ett beslut i juni samma år. Samma logik som i Sverige: öppna upp ytan, låt lagen avgöra det med spel i stället för ett lotteri med bättre belysning och en ensam målvakt som statist. Ingen liga som haft båda systemen har gått tillbaka från öppen förlängning till straffar som första alternativ. Ingen av ligorna har heller övervägt att göra det, trots att båda haft gott om säsonger på sig att ångra sig.
Det säger något att både SHL och NHL landade i samma lösning utan att fråga varandra. När två ligor med helt olika ekonomi och helt olika spelarmaterial ändå väljer samma väg är det svårt att tro att det bara handlar om smak.
Karlstad var beviset, tio år innan reglerna hann ikapp
Den finalen 1998 spelades förstås utan dagens tremannaförlängning. Men logiken var densamma: matchen skulle avgöras av spel, inte av ett lotteri. Det som avgjorde var spel, fem mot fem med hela laget inblandat, inte isolerade duetter framför en målvakt. Det är en helt annan sak än att se en ensam spelare gå mot en ensam målvakt gång på gång. Det är den känslan som gör att en sudden death fortfarande sitter i kroppen decennier senare, medan de flesta straffläggningar är glömda innan bussen hunnit ut på motorvägen.
Man kan tycka att det är en gubbig ståndpunkt, att klaga på straffar är ungefär lika originellt som att klaga på nya hallar. Det är det förmodligen också. Men vissa gubbiga ståndpunkter håller helt enkelt streck, match efter match, decennium efter decennium.
