Läktardagboken

07.12-tåget mot Göteborg, kaffe i pappmugg och Frölunda mot Färjestad i kväll. Ingen aning om hur det slutar, det är hela poängen med att åka innan nedsläpp. Fönsterplatsen är den enda biljett som alltid känns rätt.

Dagen efter, vid köksbordet med kaffe och tabellen uppe på skärmen. Sex lag delar toppen på tre poäng var efter en enda omgång, vilket säger exakt ingenting och ändå känns som hela säsongen på en gång. Rösten är fortfarande hes. Kaffet hjälper inte.

Premiär: sju matcher, fyrtioåtta mål totalt över hela omgången, och den vanliga platsen på ståplats, hemma. Avicii Arena drog 14 100 åskådare, och i Karlstad blev det 7-0. Rösten är borta i dag. Glädjen är det inte.

Tre träningsmatcher på tv i kväll, en efter en, soffan som enda fasta punkt hela kvällen. Ångrar ingenting förutom pizzan, som var en medveten felbedömning redan vid beställning. September är bra för formkurvan och dålig för midjan.

En bortaresa i kväll, ännu en träningsmatch i en annan stad, bilen packad med termos och dåligt tålamod inför köerna. Kön till kiosken var längre än parkeringen och mer disciplinerad. Resultatet spelar mindre roll i september än vilken korv som tar slut sist.

Grävde fram halsduken från 1994 i garderoben i kväll. Den luktar källare och något obestämbart som helst inte ska utredas närmare, men den åker på ändå. Vissa saker byts inte ut bara för att de borde.

Första träningsmatchen på plats i kväll, halvfull hall och kaffe som faktiskt var varmt för en gångs skull. Ingen läser resultatlappen i september, man läser stämningen i sektionen. Den kändes lovande. Kaffet ännu mer.

Säsongskortet låg i brevlådan i dag, ståplats, samma sektion som i fjol och året innan det. Kuvertet var tunt men kändes tungt, som ett helt facit för hösten i ett plastfodral. Nu är det bara att vänta på att någon släpper pucken.