- Ståplats, farsan bredvid, och det första minnet är inte ett mål utan trycket från alla som stod tätt intill när något hände nära kortsidan. Ingen satt ner. Ingen kunde sitta ner. Det var första gången det gick att förstå varför folk pratar om en sektion som om den vore en enda kropp.
Det är den känslan som försvinner varje gång en hall bygger bort ståplats, och det har hänt om och om igen genom historien, med rimliga motiv varje gång: fler sittplatser ger fler betalande, bättre sikt, en lugnare publik som går att sälja in till sponsorer. Ingen bygger bort ståplats för att det gör hallen sämre. Ändå blir den sämre.
Historien om ståplats är en historia om nedmontering
Gavlerinken, i dag Monitor ERP Arena, öppnade 1967 med plats för 9 062 åskådare, men bara 3 200 av dem satt ner. Resten stod. Det var normen då: en handfull sittplatser för dem som ville, och en stor öppen yta för alla andra. Kempehallen i Örnsköldsvik byggdes 1964 med ursprungligen 10 000 ståplatser, en yta som med dagens mått nästan är svår att föreställa sig i en enda hall.
Ingen av de hallarna ser likadana ut i dag. Utvecklingen har gått åt samma håll överallt: färre ståplatser, fler sittplatser, mindre av den täthet som gjorde att en hel sektion kunde röra sig som en kropp. Det är svårt att sätta exakta tal på varje enskilt steg, eftersom hallarna byggts om i omgångar och statistiken sällan följer med. Riktningen går ändå inte att ta miste på.
Sittplats är bekvämt. Ståplats är ett ställningstagande
En sittplats gör en till en åskådare bland andra åskådare, avskild med en armstödsbredd åt varje håll. En ståplats gör en till en del av något som andas i takt, som reser sig samtidigt, som tystnar samtidigt. Det finns inget armstöd som markerar var en sektion slutar och nästa persons plats börjar. Det är obekvämt på precis rätt sätt.
Det är också den enda platsen i hallen där en åsikt har en kropp bakom sig. En protest från en sittplats försvinner lätt i mängden av sittande människor som artigt håller med eller artigt låter bli. Samma protest från ståplats sprider sig, för alla omkring redan står upp och redan väntar på en anledning att göra något med den.
Vad som faktiskt ersätter ståplatsen
Det som kommer i stället är sällan bara stolar. Det är numrerade platser, gångar mellan raderna, ett avstånd mellan varje besökare som gör hallen lättare att sälja in till den som vill ha lugn och ro snarare än att stå i en tät klunga och skrika åt en domare. Ingenting av det är fel i sig. Problemet är att hela den logiken bygger en annan sorts hall, med en annan sorts publik, oavsett vilka klubbfärger som hänger på väggarna.
En sittande sektion är också enklare att styra. Ordningsvakter kan se exakt var varje person hör hemma, applåder blir mer utspridda i tid eftersom alla inte reagerar på precis samma sekund, och en protest mot en dom blir en samling enskilda röster snarare än ett enda ljud som fyller hallen. Det är kanske bekvämare för den som säljer biljetter. Det är sämre för den som vill känna att sektionen faktiskt gör skillnad.
Nostalgi är fel ord för det här
Att kalla det nostalgi gör det lätt att avfärda, som om det handlade om att sakna korvarnas gamla pris eller busslinjer som lagts ner. Det handlar inte om det. Det handlar om vilken sorts publik en hall bygger, medvetet, varje gång den ritas om. En hall med mest sittplatser bygger en publik som tittar på. En hall med mycket ståplats bygger en publik som är med.
Man kan tycka att det är en väldigt stor sak att göra av ett par kvadratmeter utan stolar. Det är det förmodligen också, sett från utsidan. Sett från insidan, med trycket från alla som stod tätt intill 1994, är det svårt att komma till en annan slutsats.
