Powerplay-procent är som medeltemperatur: sant, och helt värdelöst om man ska klä sig för dagen.
En kväll för några år sedan basunerade hela sektionen ut samma siffra i paus, tjugo procent i powerplay, som om den ensam bevisade något. Fem minuter senare gick den där tjugondeprocenten in på en retur efter en planlös utvisning i tredje perioden, och kön till kiosken pratade bara om hur snyggt det såg ut. Ingen nämnde att laget missat sina fyra föregående försök på exakt samma sätt: långsamt, utan tryck, utan en enda riktig chans.
Samma procent kan dölja helt olika hockey
Ta två påhittade lag, lag A och lag B, båda med exakt 20 procent i powerplay under en säsong. Siffran ser identisk ut på pappret. Ändå kan de vara varandras motsatser på isen. Lag A gör kanske sina mål på åtta sekunder rakt in i mitten, med ett enda genomskjutet skott varje gång möjligheten dyker upp. Lag B kanske behöver hela två minuter, sex passningar runt zonen och en retur för att få in samma puck.
Ett lag som gör sina powerplaymål snabbt tvingar motståndarens utvisade spelare att sitta av bara några sekunder innan skadan redan är skedd. Ett lag som i stället spelar hela utvisningen ut, med lång uppspelstid och många passningar, ger motståndaren mer tid att sätta sig i sitt boxplay och läsa mönstret. Två lag med identisk procent kan alltså ha helt olika effekt på matchbilden, trots att tabellen säger samma sak om båda.
Läget målen kommer i väger tyngre än antalet
Ett powerplaymål när ställningen redan är 3-0 förändrar ingenting utom statistiken. Ett powerplaymål som kvitterar till 1-1 sent i en tät match väger om hela kvällen. Procentsatsen bryr sig inte om skillnaden. Den räknar bara mål delat med tillfällen, oavsett när och mot vem träffen kom.
Lag A kan ha fått sina mål på tre riktigt farliga lägen av tio tillfällen. Lag B kan ha fått sina på tre halvdana lägen av femton, med lite tur i studsen på vägen. Statistiken säger 30 respektive 20 procent, men den säger ingenting om hur nära det egentligen var vid de resterande tillfällena som inte gav mål. En powerplayenhet som skapar tio riktigt farliga lägen och missar sju är i längden bättre än en som skapar femton halvdana och missar tolv, även om tabellen säger motsatsen just den säsongen.
Siffran är lätt att sälja, inte lätt att lita på
Powerplay-procent finns kvar i varje tablå av ett enkelt skäl: den är lätt att räkna ut och lätt att jämföra mellan lag, matcher och hela säsonger. En enda siffra går att slänga upp i en graf utan förklaring, medan ett resonemang om chansers kvalitet kräver både tid och tålamod att sätta sig in i. Det är bekvämlighet som avgör vilket mått som blir standard, inte hur mycket måttet faktiskt förklarar.
Det gör siffran användbar för en sak: att jämföra ett och samma lag mot sig själv över tid, säsong för säsong, med samma spelare och samma system. Där kan en förändring uppåt eller nedåt faktiskt betyda något, eftersom mycket annat hålls konstant. Jämför den mot ett annat lag med en helt annan spelstil, och siffran blir återigen bara en medeltemperatur utan väderprognos.
Vad som faktiskt säger mer
Bättre mått finns, även om de sällan hamnar i tablåerna: hur snabbt laget skapar sitt första riktigt farliga läge efter att utvisningen börjat, hur många skott som kommer från de bästa positionerna i stället för från blålinjen, och hur ofta powerplayet lyckas hålla kvar pucken i zonen mer än tio sekunder i sträck. Inget av det ryms i en enda procentsats, vilket är precis anledningen till att procentsatsen är så lätt att luta sig mot och så lite värd att lita på.
Den som gnäller på en procentsats riskerar att låta som den bekanta på läktaren som har en åsikt om allt utom det som faktiskt hände i matchen. Poängen är ändå inte att statistik är dum. Poängen är att en enda siffra sällan berättar hela historien, oavsett om den handlar om powerplay eller om vädret. Nästa gång en tablå radar upp lagens powerplayprocent i fallande ordning är den mest ärliga reaktionen att rycka på axlarna.
