Söndag förmiddag, halsen som sandpapper efter gårdagens match, och telefonen redan full av samma diskussion som varje gång ligan nämns: fler lag i SHL, fler städer som förtjänar en chans. Det är en trevlig tanke, framförd av folk som sällan står i kiosk-kön en tisdag i november.
Räkningen är enkel om man orkar göra den själv, och ingen som vill utöka SHL verkar vilja göra den högt. Ligan har vuxit förut, men långsamt: tio lag höll i sig från säsongen 1975/76 fram till 1986/87, sedan blev det tolv från 1987/88. Nästa steg togs inte förrän 2015/16, när ligan gick upp till fjorton lag efter ett beslut som offentliggjordes 13 mars 2014. Karlskrona, Rögle och Malmö kom in samtidigt. Tolv år mellan den första utökningen och starten, tjugoåtta år till nästa. Ligan har aldrig haft bråttom.
Fler lag betyder fler matcher, inte fler bra matcher
Ett femtonde och sextonde lag låter som mer hockey, och rent tekniskt är det sant. Fler lag i samma serie kräver antingen fler omgångar eller färre möten mellan samma motståndare, och båda alternativen har ett pris. Fler omgångar pressar in ännu fler vardagskvällar i en säsong som redan sträcker sig över ett halvår. Färre möten gör tabellen mindre rättvis, eftersom lagen inte längre möter varandra lika många gånger.
Publiksnittet var 6 385 per match säsongen 2011/12, då ligan enligt uppgift var Europas mest publikstarka. 2019 hade det sjunkit till 5 828. Det är fortfarande höga siffror jämfört med de flesta europeiska ligor, men trenden pekar åt fel håll samtidigt som lagen blivit fler, inte färre. Att lägga till två lag till löser inte den utvecklingen. Det sprider samma publik på fler tillfällen att välja bort en vardagskväll.
Hallarna sätter ett tak ingen pratar om
Behrn Arena i Örebro rymmer 5 500, minst i ligan. Avicii Arena rymmer 14 100, mest i ligan. Spannet mellan den minsta och den största hallen är redan enormt, och det säger något om hur olika ekonomiska förutsättningar klubbarna har. Ett nytt lag som ska in i SHL måste inte bara ha ett bra lag, det måste ha en hall och en publik som bär kostnaderna en hel säsong, vecka efter vecka, även när det är minus tio grader och tisdag.
Det är den delen av räkningen ingen vill göra högt. Det är lätt att peka på en stad med ett bra lag i en lägre division. Det är svårare att fråga om den staden har en hall som håller, en ekonomi som håller och en publik som orkar fylla den när säsongen går in i sin sjätte månad.
Räkna själv på vad ett lag till gör med kalendern
Ta ett enkelt tankeexperiment. Med fjorton lag möts varje lag redan ett stort antal gånger under en säsong som sträcker sig över ett halvår. Lägg till ett femtonde och sextonde lag, och antingen växer antalet omgångar ytterligare, vilket kräver fler vardagskvällar än det redan finns plats för, eller så minskar antalet möten mellan samma lag, vilket gör att tabellen bygger på ett tunnare underlag än i dag. Ingen av de två vägarna är gratis, och ingen av dem har något med hur bra hockey som spelas att göra.
Ett större antal lag sprider också ut kvalitet som redan är knapp. Fler lag betyder fler tränare, fler assisterande, fler spelare på varje position som ska hålla elitnivå samtidigt, i ett land med en begränsad spelarbas att rekrytera ur. Kvaliteten späds inte nödvändigtvis ut över en natt, men den späds ut, sakta, matchning efter matchning, tills skillnaden mellan lag nio och lag sexton blir svårare att motivera för den som betalar för en säsongsbiljett.
Vardagsmatchen är den som avgör allt
Lördagskvällarna säljer sig själva. Det är tisdagen i november, med tomma parkeringsplatser och en hall som ekar tills tredje perioden, som visar om ett lag klarar av att vara med i den här serien. Fler lag betyder fler sådana tisdagar, inte färre, eftersom fler lag ska dela på samma antal helger.
Man kan gilla tanken på en större, mer nationellt spridd serie. Det finns städer som förtjänar en chans. Men “förtjänar en chans” och “klarar fjorton säsonger av vardagsmatcher i november” är två olika påståenden, och SHL har hittills varit ovanligt försiktigt med att blanda ihop dem.
Den som klagar på för många lag hamnar lätt i samma fack som den som klagar på nya hallar: gubbig, förutsägbar, kanske lite bitter över att inget känns som förr. Det är en rimlig invändning. Facit är ändå att SHL gått från tio till tolv till fjorton lag på femtio år, inte från tio till tjugo, och att den försiktigheten hållit ligan starkare än en snabbare utökning hade gjort.
