Tjugofem år är lång tid att vänta på något, särskilt när väntan handlar om en av de finaste titlarna som finns i den här sporten. 1987 tog Sverige VM-guld för första gången sedan 1962, i Wien, och sättet det hände på säger nästan lika mycket om turneringsformatet som om laget. Det här är historia hämtad ur säsongsartikeln på Wikipedia, inte ett minne, för ingen ståplats i Sverige gav utsikt över Wiener Stadthalle den våren.
Ett mästerskap i två delar
Turneringen spelades i Wien mellan den 17 april och den 3 maj 1987, med matcher i både Wiener Stadthalle och Donauparkhalle. Formatet var ovanligt sett med dagens ögon: en inledande omgång där alla mötte alla, följt av en separat mästerskapsomgång för de fyra bästa lagen. En nedflyttningsomgång kördes parallellt för de fyra sämsta. Poängen från inledningen försvann när mästerskapsomgången började, vilket betydde att allt avgjordes på nytt bland de fyra som gått vidare. Ett system som straffar den som toppar tabellen tidigt och belönar den som orkar prestera två gånger om.
Ett sådant system belönar uthållighet mer än enskilda avgöranden. Ett lag kunde förlora stort i inledningen och ändå gå in i mästerskapsomgången helt jämnt med den som vunnit allt, så länge båda tog sig till de fyra bästa. Det är ett sätt att bygga mästerskap som modern hockey till stor del lämnat, där grupp- och slutspel numera oftast hänger ihop rakt av utan att nollställas mitt i turneringen. 1987 fick lagen börja om, vilket också betyder att allt som hände i mästerskapsomgångens tre matcher vägde tyngre än en vanlig gruppspelsmatch någonsin gör i dag.
Tre matcher, tre oavgjorda, ett facit på marginaler
Sverige spelade tre matcher i mästerskapsomgången. Den 29 april blev det 3-3 mot Tjeckoslovakien. Den 1 maj blev det 2-2 mot Sovjetunionen. Den 3 maj vann Sverige mot Kanada med hela 9-0, en målskillnad som skulle visa sig avgöra allt. Tre raka matcher utan en enda förlust, men också utan en enda vinst mot de två andra topplagen, vilket lämnade guldet öppet in i det sista.
Tre oavgjorda och en storseger är en ovanlig väg till guld. Sverige vann aldrig mot de två lag som till slut stod som tvåa och trea, utan höll jämnt två gånger och krossade i stället det fjärde laget med nio mål. Det säger något om hur jämnt de tre bästa lagen faktiskt låg den våren, och om hur lite marginal som skilde en säsong värd att minnas från en säsong värd att glömma.
Sovjetunionen mötte Tjeckoslovakien i den sista omgången och vann med 2-1. Det resultatet räckte, tillsammans med Sveriges 9-0 mot Kanada, för att ge Sverige guld på målskillnad före Sovjet. Slutställningen blev Sverige först, Sovjetunionen tvåa, Tjeckoslovakien trea och Kanada fyra. Ingen avgörande finalmatch, ingen sudden death, bara en sista omgång som råkade falla åt rätt håll efter att siffrorna räknats samman.
En kontrovers ingen minns detaljerna av
Turneringen hade sina egna komplikationer utanför isen. Protester restes mot en västtysk spelares rätt att delta, och IIHF godkände först protesterna innan man drog tillbaka beslutet, vilket är den sortens administrativa kaos som sällan syns i resultatlistan efteråt. En amerikansk spelare lämnade dessutom ett positivt dopningsprov under turneringen. Inga namn är värda att gräva fram här, och poängen med att nämna det alls är bara att påminna om att mästerskap sällan är så rena som guldmedaljen i efterhand antyder.
Den sortens historier försvinner snabbt ur minnet, dels för att ingen vill att de ska definiera en guldsäsong, dels för att de sällan förändrar resultatet i efterhand. Kvar blir en tabell och ett facit, inte protokollen från de möten där protester restes och sedan drogs tillbaka. Det är bekvämt för alla utom den som faktiskt vill förstå vad som pågick bakom kulisserna det året, och den här texten nöjer sig med att konstatera att det pågick något.
Sveriges tidigare guld, 1953, 1957 och 1962, hade alla spelats i turneringar präglade av bojkotter eller frånvarande stormakter. 1987 var första gången på tjugofem år som Sverige tog guld i ett fullständigt fält, vilket gör det till det första guldet som verkligen behövde vinnas hela vägen.
Det är den detaljen som gör 1987 till något annat än bara ett i raden av guld. De tre tidigare titlarna kom var och en med en fotnot om vilka som inte var med den säsongen. Den här kom utan en enda invändning om fältets kvalitet, bara ett facit räknat på marginaler mot en fullsatt konkurrens.
Det följdes av fler: 1991, 1992, 1998, 2006, 2013, 2017 och 2018, plus OS-guld 1994 och 2006. Säsongen 2006 vann Sverige både OS och VM, första herrlandslaget i historien att göra bådadera samma säsong. Men allt det byggde på 1987, säsongen då tjugofem års väntan till slut tog slut i en hall i Wien som ingen svensk ståplats någonsin haft utsikt över.
