Sexton SM-guld i hockey är fler än någon annan svensk klubb kan visa upp. Ändå är det få siffror som säger så lite om ett lags aktuella styrka. Djurgården har medaljskåpet, men det senaste guldet firades 2001, tjugofem år innan den här texten skrevs, och mellan dess och i dag hann klubben flyttas ner två gånger. Att vara historiskt bäst och aktuellt medioker är inget konstigt i lagsport, men få klubbar bär den kontrasten så tydligt som Djurgårdens IF.
Sexton SM-guld gör Djurgården till mest guldrika laget i SHL:s historia
Räknar man ihop alla SM-guld sedan Elitserien infördes 1975/76 och slår samman det med tidigare säsonger i högsta serien, står Djurgården på sexton titlar. Brynäs är tvåa med tretton, Färjestad trea med tio, och sedan följer ett kluster av klubbar med fem guld var: Frölunda, Skellefteå och HV71. Modo, Rögle, Linköping, Timrå, Örebro och Björklöven har färre, eller inga alls. Det är en tabell som ser ut som en annan sport, ritad innan de flesta nu levande supportrar var födda.
Djurgårdens IF, ofta bara förkortat DIF, var med när Elitserien startade 1975, tillsammans med AIK, Brynäs IF, Färjestad, Leksands IF, Modo Hockey, Skellefteå AIK, Södertälje, Timrå och Frölunda, tio lag som ersatte den gamla Division 1 som högsta serie. Den säsongen slutade utan guld till Djurgården (Brynäs IF tog det första), men startpunkten är värd att nämna, för samma tio klubbar dyker upp gång på gång i berättelsen om vem som vunnit vad och när. Den som vill läsa mer om exakt den säsongen har redan fått en hel text om saken här på bloggen.
Vägen till sexton guld gick inte spikrakt. DIF förlorade sina två första SM-finaler, 1923 och 1924, innan det tredje försöket 1926 till slut gav guld. Totalt räknar klubben tjugo SM-finaler och tolv SM-silver, vilket betyder att ungefär fyra av tio finaler har slutat i förlust, en kvot som är fullt normal för ett lag som spelat om guldet så många gånger genom hockeyns historia i Sverige. Färgerna på tröjan är sin egen historia också: blått, gult och rött, enligt klubbens egen förklaring hämtat ur en dikt från 1908, blått och gult för Sverige, rött för kärleken. Det är den sortens klubbmärke som överlever oavsett tabellplacering, och som gör att en tröja från 1926 fortfarande går att känna igen som samma lag som en tröja från 2026, även om nästan inget annat stämmer överens mellan de säsongerna.
Guldsviterna byggdes på spelare som stannade, inte stjärnor som lånades in
Det som sticker ut mest i Djurgårdens guldlista är inte antalet, utan hur guldet är fördelat. Ett guld 1926. Sedan ett långt hål till 1950. Två raka, 1954, 1955. Ytterligare ett hål, och sedan sex säsonger i rad, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962, 1963, då Djurgården i praktiken ägde svensk hockey. Det är den sortens svit som inte går att bygga i dagens SHL, där fjorton lag, lönetak i praktiken och en förlängning byggd för att jämna ut marginaler gör att ingen förväntar sig fem guld i rad längre, än mindre sex.
Nästa kluster kom 1989, 1990, 1991, tre raka guld i en tid då klubben dessutom vann Europacupen i ishockey två gånger, 1991 och 1992. Det är den period äldre supportrar på andra läktare fortfarande retar Djurgårdsanhängare med, för den var det senaste tillfället då ett svenskt lag på allvar dominerade utan att någon annan klubb hann komma ikapp under själva sviten. Att sex raka guld på 60-talet och tre raka i början av 90-talet ryms i samma klubbhistoria säger något om hur ojämnt fördelad framgången kan vara även för den som leder totallistan, och om en tid då spelare i högre grad stannade en hel karriär i samma förening i stället för att pendla mellan ligor.
2000, 2001 är de enda SM-guld en yngre generation minns själva
Före den sista guldsviten kom en förlust som förmodligen gjorde mer ont än den brukar få kredd för. 1998 föll Djurgården i finalen mot Färjestad med 3-2 i matcher, trots att laget hade vunnit grundserien den säsongen. Två år senare, 2000, gjorde de om resan och den här gången höll den hela vägen: Djurgården svepte Modo med 3-0 i finalen, efter att återigen ha vunnit grundserien, den här gången med 93 poäng på 50 matcher. Guldet upprepades 2000, 2001, det enda tillfället då Djurgården tagit SM-guld två år i rad sedan 60-talssviten, och sista gången det hänt.
Det är dessa två år, 2000 och 2001, som faktiskt går att prata om utan att slå upp dem i en tabell, eftersom de ligger inom den tid när ståplatsläktarna runt om i landet redan var fulla av folk som minns matcherna själva, om än från andra sektioner än Djurgårdens. Allt före det, 1926 till 1991, är historia i samma bemärkelse som förra artikeln om SHL:s mest minnesvärda finalserier redan gick igenom: läst, inte upplevt, och därför skrivet med den distansen.
Mönstret efter 2001 är nästan symmetriskt. Nio år till nästa final, 2010, och nio år till den därpå, 2019. Bägge slutade i silver, inte guld. Det är en sorts stabil frånvaro från toppen snarare än en kris, ett lag som håller sig nära finalerna utan att nå ända fram, vilket är en helt annan sorts säsong att följa som supporter än de riktiga bottennoteringarna längre ner i tabellen.
En hemmaarena på väg att försvinna, precis som guldsviterna
Djurgården har spelat sina hemmamatcher i Hovet och på senare år även i Avicii Arena, båda i Stockholm. Hovet fyller snart sjuttio år och har enligt Stockholms stad blivit uttjänt: en ny arena för tio tusen åskådare är planerad, med första spadtag tidigast 2029 eller 2030, och det är fortfarande oklart om den byggs på Hovets tomt eller på Söderstadions. Djurgården Hockey, AIK Hockey och staden presenterade planerna tillsammans, ännu ett exempel på hur ofta AIK dyker upp i samma mening som Djurgården, den här gången som samarbetspartner snarare än motståndare i en finalserie. Den som vill läsa mer om hallar som redan försvunnit har fått en hel genomgång av rivna ishallar på den här bloggen, och Hovet är på väg att bli nästa namn på den listan.
Tjugofem år, två nedflyttningar och en finalseger mot AIK som förde klubben hem
Efter 2001 blev det tunnare. Två SM-finaler till, 2010 och 2019, slutade båda i silver. Efter säsongen 2011/2012 tog det stopp helt: Djurgården flyttades ner efter att ha spelat 35 säsonger i rad i högsta serien, en svit som inte direkt går att jämföra med guldsviterna men som ändå sa något om hur sällan klubben legat utanför toppskiktet. Två säsonger i Hockeyallsvenskan följde, innan klubben tog sig tillbaka till SHL från säsongen 2014/2015.
Den andra sejouren i SHL varade till och med säsongen 2021/2022, och sedan blev det nedflyttning igen. Vägen tillbaka gick den här gången genom en finalseger i Hockeyallsvenskan mot just AIK, 4-1 i matcher, vilket förde Djurgården tillbaka till SHL från säsongen 2025/2026. Att comebacken skedde just mot AIK, en av de klubbar som stod på samma startlinje 1975, är den sortens detalj som en arkivtext inte kan låta bli att peka på: samma namn, femtio år senare, fast den här gången i en match om att över huvud taget få vara med i högsta serien.
Sätter man guldlistan i sitt nutida sammanhang blir kontrasten tydligare. Det senaste SM-guldet i svensk hockey, över huvud taget, togs av Skellefteå våren 2026, klubbens femte totalt och långt ifrån Djurgårdens sexton. Ändå är det Skellefteå, Frölunda och Färjestad som pratas om som dagens stora klubbar, inte den som leder totallistan. Historik och aktualitet är två olika valutor, och Djurgården är för tillfället rikt i den ena och medelmåttigt i den andra.
Sexton guld är fortfarande sexton guld, och ingen tar bort dem ur historieböckerna för att klubben tillbringat mer tid i Hockeyallsvenskan än väntat. Men siffran är ett facit över vad som varit, inte en garanti för vad som kommer. Den som läser Djurgårdens guldlista och tror sig läsa en beskrivning av dagens lag har missat tjugofem år av mellanliggande historia, två nedflyttningar och en finalseger mot en gammal grundare av samma serie. Det är precis den sortens läsning som gör arkivet mer intressant än tabellen.
