Nu har jag läst den här bloggen i två veckor utan att bli ett dugg klokare på vilket lag du faktiskt håller på. Är det någon slags gimmick, eller vågar du helt enkelt inte säga det högt? Jag lovar att inte döma, men jag vill ha ett namn.
Nej. Det korta svaret är nej, och det långa svaret är också nej fast med fler ord runt om.
Det är inte koketteri och det är inte rädsla för att bli dömd i kommentarsfältet. Det handlar om vad bloggen faktiskt är till för. Den finns för hockeyn: sudden death som avgörandeform, den röda linjens avskaffande, varför en hall från 1965 fortfarande låter bättre än en från 2019. Så fort ett lag namnges blir varje mening ett ställningstagande i stället för en iakttagelse, och läsaren i Umeå börjar läsa allt genom ett filter av vilken halsduk skribenten har i garderoben.
Ett konkret exempel: skriv “det var fel av lag X att inte markera bättre i den andra perioden” och halva läsekretsen nickar av lojalitet medan andra halvan redan skriver ett argt mejl. Skriv samma mening utan lagnamn, och plötsligt handlar den om hockey igen, inte om vilken sida man står på. Det är hela poängen med att aldrig namnge laget: alla får läsa utan att först kolla halsduken.
Sen finns det förstås ett skvätt självbevarelsedrift också. En sektion som stått i samma hörn sedan 1994 har åsikter om domare, om ledningen och om nykomlingar som ingen direktör vill se i tryck med adress bifogad. Anonymitet är billigare än ett skadestånd.
Så svaret till läsaren i Umeå blir: gissa gärna, det är en helt legitim hobby, men det blir inget bekräftat facit här. Halsduken stannar i garderoben, precis där den hör hemma mellan matcherna, och bloggen handlar fortfarande om spelet och inte om vem som råkar hålla i den.
