Jag fattar uppriktigt talat inte varför man väljer att stå upp i två och en halv timme när det finns fullt utmärkta sittplatser en trappa upp. Är det ren nostalgi, eller finns det en poäng jag helt enkelt inte ser? Ärligt talat ser det mest ut som ryggskott i väntan på att hända.
Stolar är utmärkta. Problemet är inte stolen i sig, utan vad som händer med en hall full av dem. Sätt folk i rader med nummer och armstöd, och halva sektionen sjunker ner i telefonen redan under första periodens första powerplay. Ståplats har inga armstöd att gömma sig bakom, och det gör skillnad.
Karlstad, april 1998. Kön till kiosken var längre än hela ståplatssektionen, och ingen i den kön övervägde att sätta sig ner bara för att falukorven höll på att ta slut. Den kvällen stod hela sektionen still i tjugo raka minuter i förlängningen utan att en enda person frågade efter en ledig stol. Benen märks inte förrän efteråt, ungefär som med det mesta som är värt att stå ut med.
Det handlar inte om nostalgi för sin egen skull, även om nostalgin förstås finns där som ett gratis tillägg. Det handlar om att en sektion som står rör sig som en enda kropp: reser sig samtidigt, sjunker ihop samtidigt, svär åt domaren i perfekt kör. Den rörelsen går inte att återskapa i en stol med nummer på. Sitter man ner blir man publik. Står man upp blir man sektion, och det är en annan sak helt.
Ryggen protesterar förstås mer för varje säsong, det vore konstigt annat. Men den protesterar i stolen också, bara lite tystare och med sämre utsikt. Så frågan är egentligen inte om ståplats är obekvämt. Det är det. Frågan är vad man får tillbaka för obekvämligheten, och där vinner ståplats varje gång: bättre ljud, kortare väg till kiosken när det verkligen gäller, och rätten att ha en åsikt stående utan att någon ber en sätta sig ner för att man skymmer.
Så nej, det är ingen ryggskotts-romantik. Det är det enda stället i hallen där obekvämligheten är en del av kontraktet, inte ett fel i det.
